Avvittringen

”Storskifte, som i huvudsak hade till syfte att fördela eller sammanföra inägor, har inte gjorts i Härjedalen men väl i Jämtland där det ägde rum under 1800-talets början. Den första stora fördelningsprocess som genomfördes i Härjedalen blev därför avvittringen som efter lång försening tog sin början 1825.

Före avvittringen låg mellan vissa byar områden som betraktades som kronoallmänningar. För att bruka dessa kunde kronan ta ut en arrendeavgift som benämndes avrad. Det handlade t.ex. om nyttjande av fiske i vissa sjöar, anläggande av fäbodar men främst rörde det sig om slåtterlägenheter.

Avvittring kommer av ”vittra”, göra veterligt eller kunnigt. Fortfarande talar äldre härjedalingar om ”tä vettre nûn” om det eller det. Man gör alltså någon uppmärksam på något speciellt. Avvittring hade som mål att skilja kronans mark från enskild mark. Varje by skulle få veta hur långt byns areal sträckte sig innan kronans tog vid. Däremot fördelades inte den erhållna marken på byns bönder utan den var fortfarande gemensam.

Staten var givmild

Byarna erhöll generös tilldelning av mark under avvittringsförrättningen. Skälet var att bönderna behövde stora arealer för att erhålla den foderfångst de behövde. Den odlade jorden var i jämförelse med sydligare landsändar fortfarande obetydlig. Mellan byarna lades därför knappast några kronoparker ut. Ett undantag är dock i fjälltrakter där väldiga områden låg obebyggda.”

Ur boken ”Härjedalen”

Vi läser vidare ur ”Från Härjedalens fäbodmarker” skriven av Bertil Boetius 1931:

”Under 1800-talets förra hälft pågick i Härjedalen den förrättning, som kallas avvittring. All utmark hade dittills varit odelad och legat i sambruk. Vad som ej skäligen behövdes för bondbruket, ansågs emellertid tillhöra staten. Men nu skulle den uråldriga samfälligheten mellan bönderna ocn kronan upplösas. Vart skifteslag, om möjligt var by, skulle få sitt avgränsade område. Överskottet skulle kronan taga. Böndernas skogsanslag skulle utmätas efter deras inägor eller efter kreaturstalet, om åkerjorden ej undergått laga skifte och blivit på ett tillförlitligt sätt uppmätt. I Härjedalen var det blott de östligaste socknarna, Älvros och Överhogdal, som skiftats, i alla andra fick bonde efter bonde uppgiva sin kreatursbesättning. Tack vare avvittringen ha vi därför i lantmäteristyrelsens arkiv en tillförlitlig boskapsstatistik från en tidpunkt, då den gamla brukningsformerna levde oförändrade kvar.”

Om författaren