Baltzarfejden

Hade ”Det sjuåriga kriget” inneburit svåra påfrestningar för Härjedalen, så blev nästa ofred etter värre. Baltzarfejden 1611 – 1612 är det mörkaste kapitlet i landskapets historia. Ofreden är i Norrland uppkallad efter Karl XI:s där placerade befälhavare, den tyskbördige Baltzar Bäck. I Härjedalen var det emellertid Bäcks kollega, Olof Ingemarsson, som med hälsingar drog in och svarade för de illdåd som övergick befolkningen. Härjedalingarna stod försvarslösa och förklarade sig redan från början villiga till underkastelse och utbad sig skonsam behandling. Detta hörsammades inte.

År 1611 hopades orosmolnen på himlen och på försommaren brakade det lös. Baltzar Bäck drog då in i Jämtland. Ett par veckor senare, i augusti var det dags för Härjedalen. Befälhavaren för de svenska styrkorna hette som nämnts Olof Ingemarsson. Han lovade befolkningen allt gott om de gav sig frivilligt. Först intogs Sveg, Lillhärdal, Älvros och Överhogdal, och sedan kom turen till Vemdalen och Hede. Särskillt i den sistnämnda socknen härjade soldaterna fruktansvärt. Kyrkan och samtliga gårdar brändes ner, så att allt utom en bastu förstördes. Även den mognande skörden bärgades av fienden; befolkningen hade gömt sina ägodelar och dragit till fjälls. En vinter bodde de i nuvarande Högvålen, men kände sig osäkra där och drog ända till Tydalsfjällen och bodde där; en plågans och svältens vinter följde.

Det fanns en bonde i Kvisthån som hette Gudmund Larsson. Han blev bunden vid hästsvansen och släpad i en och en halv mil till Ransjö, där han torterades då han vägrade berätta var han gömt sina ägodelar. Han klarade livet, men några år senare då ytterhogdalingarna inföll i Kvisthån, dödades han.

I Hede togs befolkningen om hand av den unge bonden Jon Granne, som förde byborna bort och hem och som gjorde allt han förmådde att under svåra omständigheter skaffa föda och husrum för de husarma och förtvivlade människorna. Av skattelängden för Härjedalen 1612 framgår att provinsen fick utstå oerhörda lidanden och förluster. Enbart inom Svegs socken blev 64 gårdar plundrade och brända, medan antalet brända gårdar i Hede översteg femtitalet.

I en klagoskrift från 1612 berättas om hur befolkningen gjort allt för att ställa sig väl med krigshären och dess befälhavare olof Ingemarsson och att de skaffat honom de hästar han begärt. ”Men så snart han hade bekommit hästarna, drog han strax härin med hela krigsmakten, begynnandes utan all försyn emot sitt förra löfte och loven att rappa, röva, dräpa och bränna, av vilkens gruvliga tyranni 26 de förnämsta bönder av förhäpenhet helt äro bortrymda över fjället. Och haver han icke allenast låtit förbränna våra gårdar och gods utan ock låtit bortröva allt vårt husgeråd, kläder, mat, bohagstyg, item hästar och boskap. Så äro många av oss platt boslitna och mist alla våra hästar och boskap så att det belöper sig till 26 hästar, som vi på hela gället mist hava….”

I Älvros hade tolv allmogemän från pastoratets olika socknar svurit ed till svenske kungen och avsvurit sig trohetseden till den danske kungen. ” Om denne ed icke vore allvarligt menad, låte mig Gud aldrig se ditt blida ansikte på den yttersta dagen utan mig i helvetets avgrund evigt förkasta”, hette det.

Men det hjälpte inte. Soldathorderna fortsatte att bränna, döda och skända. Först följande vinter blev det något så när fredligt, men de kvarvarande soldaterna lekte rövare i bygdena, rånade kyrkorna och betedde sig som bärsärkar. Kungen litade inte på den avlagda trohetseden utan en delegation från Härjedalen fick bege sig till huvudstaden för att svära trohetsed personligt inför kungen. Den gamle kungen han avlida under tiden och eden avlades inför den unge Gustav Adolf. Missdåden fortsatte ändå i bygdena tills Baltzar Bäck lämnade landskapet 1612. 1613 slöts fred i Knäred. Sverige förlorade åter Jämtland och Härjedalen till Danmark/Norge. Härjedalingarna frikändes vid en rättegång från anklagelsen att ha svurit svenske kungen trohet.

Baltzarfejden blev en nådastöten för härjedalingarna. Den var en katastrof från vars konsekvenser det var svårt att återhämta sig och som har gett återverkningar ända in i vår tid.

Också för kyrkan var det svårt att återhämta sig. Reformationen hade skapat en del oreda och sedan dessa krig. Som exempel kan nämnas Hede. Befolkningen kunde efter freden inte utan hjälp utifrån återuppbygga kyrkan eller underhålla en präst. Bistånd utgick från alla Jämtlands och Härjedalens församlingar, dessutom utgick underhåll under ca 250 år från dessa församlingar till prästens underhåll.

Om författaren