En berättelse om Lofsdalen

Enligt en gammal forntidssägen ska den förste nybyggaren i denna trakt ha bott vid det s.k. Röragsgärdet invid Röragssjön, en utvidgning av Lofsån omkring 4 km. nedanför den ursprungliga Lofssjön. Han ska ha varit hedning, och om hans kvinna berättas att hon varit så modig och stark, att hon bar hem en björn i stjinmagda (skinnförklädet).

Hela Röragssjön är allt sedan slutet av1950-talet överdämd och utgör östra delen av Lofssjön. I boken ”Glöte genom 600 år” kan man läsa om en del markaffärer rörande b.l.a. Röragsgärde. Du kan läsa om det här.

Erik Modin skriver i sin bok ”Härjedalens ortnamn och bygdesägner” att ”Socknens (Linsells socken) södra del, den s.k. Sörbygden, har däremot – med undantag för Bölberget och Häggsberget – fått sin första befolkning från Lillhärdal, varifrån kolonister kommit över från urnybygget vid Härjån och slagit sig ned vid Glöte-, Rörag- och Lofssjön, dit säkerligen fisket och jakten först lockade dem, samt uti senare tid vid Djursvallen och Sörvattnet. Munarten i dessa byar överensstämmer också närmast med den dialekt, som talas i Lillhärdal.”

Härjulf & Helga

Urnybygget som Modin talar om är Slyåsen, vid Lövnäsvallen ca 4,5 mil söderut från Lofsdalen. Både Lofsdalen och denna boplats  ligger  utefter en mycket gammal samfärdsled mellan det norska Trondheim och Mälardalen.  Där bosatte sig på 800-talet de första till namnet kända Härjedalingarna, Härjulf och hans hustru Helga. De ska ha sänt sina män till Trondheim när de behövde proviantera och bör då ha använt sig av denna väg. Kanske var det någon av deras ättlingar som först fann behag i ”Lofsdalen”, här fanns ju fisk i sjöarna, vilt i skogarna, malm i myrarna och jungfrulig mark att ta i bruk.

En gammal saga nedtecknad i Glöte 1876 lyder sålunda: ”En jätte byggde i Strådalen,  en annan vid Röragssjön, en tredje i Glöte. De hade sin närmaste kyrka i Färila. De hann åka dit på skidor på morgonen när predikan skulle hållas. Inte ens till julottan behövde de fara dagen före. Vid dessa resor for strådalingen först om grannen vid Röragssjön. Denne frågade då om han hade behövt vara tidigt ute eller om han hållit på länge. Svaret blev: ”Nä, sättjen nådde ryjja tjvo gång!” (Han hade m.a.o. åkt så fort att ryggsäcken stod rätt ut i fartvinden!) Sedan for de två och hämtade grannen i Glöte. Jättarna var de första bebyggarna i denna trakt, ja i hela Härjedalen.”

Denna  saga kanske man tagit med sig i arv från urbygden i Lillhärdalstrakten då flera detaljer kan kännas igen från berättelserna om Härjulf och hans ättlingar. Dessa fick med tiden mer och mer likheter med jättar.

Ca 200 år efter Härjulf och Helga, år 1030 dog den norske kungen Olav Haraldsson  i slaget vid Stiklastad en bit utanför Trondheim. Det var en död som fick återverkningar utöver hela Norden. Ja tom så långt borta som i Betlehem  finns han avbildad på en av födelsekyrkans pelare. Olav helgonförklaras och blir kallad Olav den Helige. Omedelbart börjar folkskaror vallfärda till hans grav i Trondheim. Många av dessa pilgrimer vandrade förbi Lofsdalen på nyss nämnda väg. Ja, denna väg ska ha varit den största av pilgrimsvägarna till Trondheim.

Herrdal/Norgevägen

” I Lillhärdal strålar stigarna från Hälsingland och Dalarna samman. Från Lillhärdal kallas stigen upp till fjället Fruhogna; ”Rombovägen” /Sörlandsvägen./ Från Fruhogna vek ”Krabbatsvägen” av västerut via Tännäs in i Norge. Härdal/Norgevägen fortsatte norrut mot Långå, genom Tänndalen, och via Skarvdörrspasset in i Norge. Vid passet förenar sig Jämt/Norgevägen.” ur boken ”Lofsdalen”

Pilgrimsvandringarna pågick sedan i 500 år tills  reformationen satte stopp för dem. Du kan läsa mer om detta här.

Lofsdalen var alltså inte en isolerad plats. Någon av alla förbipasserande kanske också fastnade för platsen och slog sig ner där.

Vi kan läsa i boken ”Förlorarnas historia av Magnus Nyman” om de sk. tiggarordnarna (Franciskaner, dominikaner och karmeliter) ” Tiggarordnarna förlade oftast sina ordenshus till städerna eftersom de hade en mer utåtriktad verksamhet…….Tiggarbröderna var uppskattade som förkunnare och vi har flera vittnesbörd om berömda predikanter i landet. Om franciskanbrodern Algot från Skara heter det att han >>genom talrika predikningar för folket underbart upptände sina åhörares hjärtan<<. I samband med sina predikoresor vädjade bröderna om naturabidrag till ordensverksamheten. Varje konvent hade ett visst område, terminen (=avgränsningen), inom vilket man kunde verka. Terminerna kunde vara belägna långt från konventet och därför hade bröderna ofta ett kapell med tillbyggd bostadsdel och lagerutrymmen i terminen. Dessa fungerade alltså under vissa delar av året som små ordenshus, och ibland fanns också i anslutning till husen ett härbärge för resande. Här har vi en förklaring till alla dessa lokala traditioner ute i socknarna om att ett kloster en gång legat i trakten – det kan ha rört sig om ett sådant annex i >>terminen<<.”

En sådan tradition finns att det i Lillhärdal i närheten till kyrkan ska ha bott en munk och kanske också funnits ett kloster,  då med uppgift att ta hand om de förbipasserande pilgrimmerna. Modin skriver: ”Midtemot kyrkan på norra sidan om Härjeån synas tomter efter en gård, som skall varit lärarens boställe, och förmenas varit munk. Gårdstomten och däromkring är ännu i prästens ägo.”

Helt otroligt är det inte enligt min mening att det också i Lofsdalen funnits en sådan ”anläggning” som munken i Lillhärdal ansvarat för med härbärge och matförråd. Det var långa vägsträckor genom ödemarkerna som skulle forseras. Det finns en teori att namnet Lofsdalen kommer av ordet loft, och att det ska ha legat en loftsbyggnad här som har gett dalen dess namn.

Från tidig medeltid härleder sig  en annan sägen eller tradition, nämligen om den norske hövdingen Sverre Sigurdsson, som under sin kamp om Norges kungakrona år 1177 företog ett tåg som också sträckte sig genom Härjedalen. (ur boken ”Härjedalen”). Enligt Erik Modins ” Ortnamn och bygdesägner” gick förmodligen Sverre och hans män ”Härdal/Norgevägen” som är samma väg som den ovan nämnda vägen förbi Lofsdalen.

En intressant redogörelse om en fjällväg kan du läsa här. ”Historier kring en stig”

Stenålder

Långt dessförinnan hade dock för oss okända människor bott och verkat längs Lofssjöns stränder. Detta bevisas av en rad fornfynd gjorda under 1900-talet. Flera bybor gjorde på olika ställen fynd av gamla sten- och flintaredskap. När sedan det blev aktuellt med att bygga Stordammen som skulle lägga det ursprungliga Lofssjöns och Röragssjöns stränder under vatten, gjordes flera arkeologiska undersökningar som visade att här hade bott människor under mycket lång tid. Läs mer om det här.

1400-talet

Pilgrimer, munkar och nybyggare

Lofsdalen ska enligt traditionen vara en av de tidigast bebyggda platserna i Härjedalen. Pilgrimstrafiken bidrog säkert till detta. Kanske var det nödvändigt att det åtminstone sommartid bodde någon här som kunde sörja för pilgrimernas behov av förnödenheter och härbärge. Det fanns säkert också behov av vägvisare. Lofsdalen låg ju ungefär mitt i den väldiga ödemark som sträckte sig från Lillhärdal upp mot Funäsdalsbygden.Det sägs också att det funnits en munk på plats för pilgrimernas räkning.

Från Härjulfs boplats vid Härjån spreds befolkningen längs Härjån och vidare utefter Ljusnan. Det blev så småningom rätt betydande bosättningar med kyrkbyar och fäbodvallar. Vad som i sin tid fick någon att dra norrut och bosätta sig i Lofsens dalgång kan man ju bara spekulera i. Förutom möjligheten att detta  hade något att göra med pilgrimsvandringarna är ju jakten och fisket skäl nog. Dessutom fanns ju här utrymme att röja sig mark, bygga gård och idka boskapsskötsel.

Helt lätt är det inte att veta hur det gick till när Lofsdalen blev till. Det finns mycket litet dokumenterat. Några sporadiska dokument och noteringar i gamla handlingar finns att tillgå liksom den kunskap som namn på olika geografiska platser kan ge. Det finns också en del gamla sägner från svunnen tid bevarade. Men om man läser mellan raderna kan man ändå skapa en bild som inte är helt verklighetsfrämmande. En del hjälp kan man få av berättelserna om de mer sentida nybyggarna i det väldiga ödemarksland i norra Dalarna som befolkades så sent som för 150 år sedan.

År 1426 fick i alla fall Tord Enfastsson papper på att han var rättmätig ägare till sex markers köp i Lofsdalen: ”För alla de dannemän, som se eller höra detta brev, gör jag Håkan Larsson, lagman i Jämtland och Härjedalen, veterligt, att jag var på allmänt ting i Svegs socken tisdagen näst efter Mattiasmässodag. Då kommo inför mig två pålitliga vittnen, som så heta: Tore Hedensson och Olof Hallasson. De buro vittnesbörd och utfäste sin ed åt den hedervärde mannen Tord Enfastsson således, att förenämnde Tord ägde sex markers köp i Lofsdalen (och i…..) både vatten och i land och slättmark, fritt och hemult (d.ä. honom lagligen tillhörigt) gentemot var man. Ty tillerkänner jag ock Tord förenämnda sex markers köp och haver tilldömt honom det till fri ägo, till dess att annat befinnes sannare. Och till bekräftelse beder jag den ärlige man och välborne herre Jon, kyrkoherre i Sveg, att han hänger sitt sigill med mitt vid detta brev. Som gjort var i Kolsäter vår Herres år 1426″.

(Pärmebrev anno 1426 rörande markköp i ”Lapsadall”)

Året var alltså 1426. Förmodligen var Thord då redan väl hemmastadd i trakten. Kanske han inte ens var den första generationen inbyggare.

Lofsdalen liksom skogarna och fiskevattnen omkring Lofsdalen ingick i de marker som av hävd brukats av Lillhärdalingar och folket i Slyåsvallen (Lövnäsvallen).

I boken ”Ödemarksminnen” av Tomas Ljung kan vi läsa hur de värdefulla vildrensmarkerna runt Näskilsvålen vid Sörvattnet brukats av jägare från hela socknen. I samma bok nämns också att Lillhärdalingarna brukade så avlägsna områden som Kölåns och Storåns källflöden för slåtter och fiske.

Vildrenen var ett mycket viktigt jaktbyte ända in på 1800-talet då de sista vildrenarna försvann från trakterna av Sömlingshogna. ”Sömmöl” som är grunden för namnet Sömlingshogna betyder för övrigt ”renko” på härjedalska och visar att området är gammal vildrenstrakt.

När sockenindelningen kom till stånd, kom Lofsdalen att tillhöra Lillhärdal och fortfor sålunda ända fram till slutet av 1600-talet varefter Lofsdalen kom att tillhöra Svegs socken.

Lillhärdalsstöten, fjäll söder om Lofsdalen, är ett namn som visar åt vilket håll lofsdalingar orienterade sig.

När man uppehöll sig i trakten för jakt och fiske var nog det vanliga att man övernattade under någon lämplig gran. Så småningom kanske man också byggde något enklare gapskjul. Vi kan nämna som exempel ödebygdena längre västerut som sedan länge räknats till Idres hävdvunna utskogar och fångstmarker. “Här fanns kojor och gömslen åt sommarens fiskare och skogsmän, här fanns de gamla vonlanden och älggroparna och här fanns ett gradvis alltmer utvidgat fäbodbruk……..Under en av sina vandringar längs Fjätälven stötte Gustaf Schröder på ett gammalt gapskjul, där årtalet 1573 skall ha varit inristat.” Ur Ödemarksminnen av Tomas Ljung, s 41

I takt med att traktens betydelse för jakt och fiske mm. växte kan man också ha uppfört ett mer permanent ”störrös” (eldhus) och kanske någon förvaringsbod för kött, fisk, skinn mm. Kanske man började ”buföra” hit och bruka det som fäbodvall.

När Lofsdalen år 1670 omnämns i en handling förtäljs det att här finns ”goda ängar, fiskevatten och djurfång, varav de sig nära och underhålla”

Strax väster om Lofssjön, där Stråån rinner ut i Lofssjön, fanns tidigare, innan sjön reglerades, frodiga ängar som brukades av byns gårdar. Det är nära tillhands att tänka att dessa ängar var viktiga även för de första nybyggarna. Det var viktigt när man slog sig ner på en ny plats att man redan första året kunde samla in vinterfoder åt djuren. Man var beroende av naturliga strandängar och andra naturliga fodertag.

Här, alldeles i närheten finns en plats som heter Gammelvallen. Av namnet kan man dra slutsatsen att platsen använts som fäbod. Ännu långt tidigare var här en stenåldersboplats.

Tänk om det var här också de första nybyggarna slog sig ner. En plats som var bra för stenåldersmänniskan skulle också kunna vara bra för en nybyggarfamilj. Här i närheten fanns system av fångstgropar som säkert också dessa nybyggare tog i bruk. Det gjorde också BångRolf, den förste inbyggaren i Sörvattnet som bosatte sig där på 1830-talet. Han ställde i ordning de gamla fångstgroparna kring Näskilsvålen och brukade dem.

Kanske hade de första nybyggarna redan använt Lofsdalen som fäbodvall en tid innan de bestämde sig för att flytta hit.

Som exempel på att man inte drog sig för att välja avlägsna platser för sina fäbodar kan man nämna Bölberget nordväst om Glöte som innan man bosatte sig där var fäbodställe under Glissjöberg. Avståndet mellan Glissjöberg och Bölberget är 5 mil! Från Lövnäsvallen till Lofsdalen är det också ungefär 5 mil. Den sträckan kunde säkert vara värd att vandra om man här kunde fylla förråden av fisk, vilt, skinn och foder till djuren. Kanske kunde man också göra en del affärer med de förbipasserande pilgrimmerna och andra vandringsmän.

Boken ”Ödemarksminnen” nämner en Per Pålsson Strand som år 1799 upparbetar en fäbod på samernas gamla renvallar vid Lövåsen i Gröveldalen. Detta blir så småningom en permanent fjällgård. (Ödemarksminnen, s 39)

Var man nu än bestämde sig för att slå ner bopålarna var nog boplatsen av det enklare slaget, kanske ett ”störös”, eldhus, ett litet fjös och ett härbre för förvaring av förnödenheter.

De äldsta kända gårdarna i Lofsdalen är ”OlErs”, som låg nedanför Karins sportbod, och ”Väst i gåla”, nuvarande Backmans. De var från början en gård men splittrades under 1600-talet och blev två gårdar.

Gården ”OlErs” innnan sjöhöjningen.

Vad Gammelvallen än haft för betydelse historiskt antyder ändå namnet att här tidigare varit en fäbodvall som senare övergivits. Var anlades då den nya vallen. Kanske var det Västvallen. Här fanns i alla fall tidigare en vall som senare blev en gård tillhörande OlErs. Denna plats är nu överdämd men låg nedanför Staffan och Majvor Roos.

Ett exempel på hur det skulle ha kunnat gå till är Stenåssjön en bit från Lillfjäten.

Per Olsson kommer som dräng till Lillfjäten i slutet på 1700-talet, gifter sig och bygger så småningom upp en gård. År 1820 uppför han tillsammans med sonen Olle ett störrös (eldhus) vid Harundsjön (senare kallad Stenåssjön) där de har sina slåttermarker. Kanske var det som fiske och slåtterkoja eller så buförde man dit redan då. Efter en tid får man syn på en bättre plats för bosättning en bit bort och flyttar störröset dit samtidigt som man bygger ett sûfjös (fårhus). Detta blir alltså Olles och hans hustru Annas fäbodställe. Kanske på 1830-talet slår man sig ner här och blir bofasta. Olle bor här livet ut och deras stuga finns ännu kvar. Deras barnbarn (också Olle) får i slutet på 1800-talet möjlighet att bygga sig en stor gård nere i Lillfjäten och flyttar år 1890 dit. Stenåssjön blev nu åter fäbodvall och brukades som detta i nästan 100 år fram till 1961 då man buförde dit för sista gången. (Uppgifterna hämtade ur “Ödemarksminnen”, s 77 ff)

Lofsdalen tillhörde, som tidigare nämts, fram till 1695 Lillhärdals socken. Det innebar att det var till Lillhärdal, 6 mil bort, man var tvungen att bege sig för att begrava sina döda och döpa sina barn. Det förväntades att man åtminstone en gång per år, vi påsktiden skulle deltaga i mässan. Uppe på Gråheden söder om Sömlinghogna ska, enligt Erik Modin, ett kors ha varit rest där prästen från Elverum brukade träffa lokalbefolkningen. Detta kors ska fortfarande i mitten på 1800-talet ha funnits kvar på platsen men senare bortförts till något museum. Fanns det munk på plats i Lofsdalen sörjde han nog även för de boendes andliga behov. Befolkningen var ju inte så stor. Det var länge bara en gård.

Vi läser ur boken ”Från vildmark till kulturbygd” om den allmänna gästfriheten bland allmogen i fjäll- och skogsbygden.  ”En vacker sed, en lämning av gammal, äkta nordisk gästfrihet hos dessa skogarnas inbyggare, är att de lämna sina boningar ostängda, då de om sommaren begiva sig till fäbodarna för att valla sin boskap, på det vandrare i dessa glest bebodda trakter, som kommit vilse och därigenom ofrivilligt göra deras hus besök, icke måtte sakna tak över huvudet, i händelse de behöva vila. Och ännu mer: torrt kött, ost, smör och bröd finnes alltid framsatt för den hungriges räkning, som utan vidare krus, enligt vedertagen sed, gör sitt okända värdfolk och anrättningen heder”. ”En liknande bild av allmogens gästfrihet finns bevarad i en reseskildring från år 1432, då venetianaren Piero Querino, som lidit skeppsbrott utanför norska kusten, med 12 följeslagare och tre packhästar gick till fots från Trondheim för att i första hand komma till Vadstena. De startade den 9 juni och färdades efter Tydalsleden genom Skardörren och Härjedalen, så bl.a. Rombovallen och Lofsdalen må ha haft besök av dessa exotiska färdemän. Resan tog 53 dagar och utgiften för hela färden steg endast till fyra rhenska gyllen. Men gästfriheten i dessa vidsträckta landamären har gått till historien.”

1500-talet

Krig och umbäranden

I och med det ”Nordiska sjuårskriget” som börjar 1563 inleds en hundraårig period i Härjedalens historia av stora vedermödor och umbäranden.

Ända in i våra dagar har man bevarat minnet från detta krig (”Nordiska sjuårskriget”) Hur man fick se sina gårdar brändas, djur och andra ägodelar bortrövadas. Folk plågades och dödades och många höll sig gömda i skogarna i åratal. Under detta krig flydde hela Hedes befolkning, 48 bönder, till Norge. Troligen flydde uppemot 500 härjedalingar till landet i väster. Då ska man komma ihåg att i Härjedalen, utom de västra socknarna med Hede, bodde det bara ca 500 personer. Än fick man svära den svenske kungen trohet, än den danske. Få landskap har lidit så svårt i krig som Härjedalen.

Då det saknas uppgifter i tionderegistret om innbyggare i Lofsdalen från denna tid (1563-1570) kan det innebära att dessa också flytt. Kan det vara i detta samanhang som de två norska adelsmännen Hvithatt bott i Lofsdalen. De ska ha bott där under senare hälften av 1500-talet.

1600-talet

Det följde en period på 40 år av återhämtning efter freden vid Stettin år 1570, då Norge återfick den svårt sargade provinsen. Men år1611 var det dags igen. Då började ett krig som i Härjedalen har gått till historien som ”Baltzarfejden” efter den svenske kungens befälhavare i Norrland, Baltzar Bäck. År 1611 intogs Härjedalen av svenska soldater utan motstånd. Trots det lät man soldaterna ”röva, bränna och slå ihjäl allt vad man kunde komma över.”    

Inom dåvarande Svegs socken brändes 64 gårdar ner, varav 2 i Glöte och 1 i Lofsdalen. Det låter kanske inte så mycket med en gård i Lofsdalen, men detta var den enda gård som fanns. Vi vet att bonden Per Sjulsson, som bodde här rymde, förmodligen till Norge.

”1612 Laffzdaal en Rymmd” De som hösten 1611 flydde undan knektarna, fick sina gårdar nerbrända och skörden förstörd. ” De som lyckades ta sig över till Norge måste där enl. en beskrivning ”som andra bettlare” gå från gård till gård och tigga sitt bröd, medan somliga ”upphanns av de svenske” och återfördes till sina hemorter”. (lofsdalsboken)

Härjedalen förblev norskt och de som svurit den svenske kungen trohet blev fredlösa.

Här får vi säga adjö till Per Sjulsson, men var det hans hustru som blev kvar på gården och hette Maritte? Hon blev nödsakad att lämna över gården till en Haldor Eriksen.

”Haldour Ericksen leied den Jordeplatz i Laffsdall som Maritte brugte.” (lofsdalsboken)

Haldor blir ägare till gården men bara efter några år fråntas han den rätten av staten.

Är det Haldor som blir löskad i sägnen nedan? Detta skall ha tilldragit sig på ”Väst :

”I Ljungdalen omkring 10 mil nordligare var ävenledes en åbo den tiden. En gång då denne var borta från sitt hem, kom ”lafsdöl’n” dit och rövade till sig hans kvinna. Omsider fick mannen reda på vart hon tagit vägen och gav sig åstad att hämnas kvinnorovet. Det var en solskensdag, då han kom till Lofsdalen, och rövaren satt just ute på brosteget med huvudet i knäet på kvinnan, som var sysselsatt med att löska honom. Plötsligt for han upp under utropet; ”Gud nå’ oss! Nu spänd’n arviste” och i samma stund flög den hämnande pilen från ”ljungdôl’ns” båge i honom, så att han dog på fläcken.”

”Hor” var enligt lagen ett skäl till att bli fråntagen äganderätten till sin gård. Vi läser ur ”Lofsdalsboken”.

”det var så bestämt att bördsrätt inte kunde medges för ödes- eller skattehemman, som på grund av ägarnas ”olovliga bedrifter” som hor, dråp, tjuvnad eller som genom ”skattevrak” kommit under danska kronan. I 1616-1617 års jordebok upptas 4 kronogods i Härjedalen, nämligen två i Sveg, därav en gård i Äggen, som förutvarande ägaren blivit fråndömd på grund av ”beblandelse”, en ödegård Säter Överhogdal, och en gård Lofsdalen, samtliga inbringade i Landsskyld endast 2,5 daler det räkenskapsåret.”

”Ol-Ers” (försvann som ett resultat av sjöregleringen) och ”Väst i gåla” (Backmans) är de äldsta gårdarna i Lofsdalen. Från början var de en gård. Efter Haldor Eriksens frånfälle sker några ägobyten men år 1683 ägs Lofsdalen av bröderna Swen och Ebbe Brynielsson. Swen står för 2,5 trög och Ebbe likaledes 2,5 trög. Ebbe blir efter sin brors död ägare till båda delarna. När det sedan blev dags för Ebbes två barn att bilda bo skedde den delning av gården som sedan blivit bestående. Trots att Ol-Ersgården är borta finns marken kvar i släktens ägo.

”Ebbe Brynielsson och kans hustru fick två barn, en son och en dotter. Sonen Per övertog Väst i gala och dottern Karin bodde och brukade den del som senare kom att kallas Ol-Ersgården. År 1715 gav Ebbe Bryngelz Enkia i Lafzdalen 18 öre till kyrkan och 18 öre till de fattiga. ” (lofsdalsboken)

”Ol-Ers gården”

 

Det krig som för gott lade Härjedalen under den svenska kronan har i Härjedalen gått till historien under namnet Hannibalsfejden”, uppkallat efter den norske ståthållaren Hannibal Sehestad. Härjedalen blev egentligen aldrig berört av detta krig eftersom de härjedalska bönderna avlade trohetsed till svenske kungen och erbjöd sig att betala en brandskatt av fyra rdr för varje hemman; denna skatt efterskänktes så småningom.

1700 och 1800-talet

Mer ingående kan du följa gårdarnas utveckling i boken om ”Lofsdalen”. Sakta ökar Lofsdalens invånarantal och fler gårdar byggs. Under 1700-talet tillkom gården ”Näset”,  som låg ungefär där den lilla ön vid badplatsen nu ligger, liksom ”Kusbacken” på Kusbacken bodde också Per Mårtensson med familj som i början på 1800-talet flyttade ut och byggde en egen gård ”Ohppå bahkka”, nuvarande Solbacken, strax intill Kusbacken.

Nu kom en tid då ”släkten följa  släktens gång”; man bygger upp sina gårdar, upparbetar  fäbodvallar och insynar slåtterställen. Vid  gårdarna bygger man smedjor där det järn hamras som man utvunnit ur  myrarna. Man bakar barkbröd och samlar mossa till djuren. I åarna bygger man slåtterdammar för att öka skörden. Kvinnorna kardar, spinner, väver, kokar messmör och kärnar smör. Livet är fyllt av möda men också av  glädjeämnen.

Jordbruk och boskapsskötsel

Hur var det att leva i Lofsdalen under 17- och 1800-talen? Vi får förmoda att livet innehöll både glädje och sorg liksom idag. Däremot fick man inget gratis. Fjällmarkerna gav inte ifrån sig några rikedomar utan att kräva hårt slit tillbaka.

Lofsdalen var ingen lättodlad plats. Rikedomen fanns i betet och det foder som markerna gav.  Detta omvandlades av kor och getter till mjölk. Det man inte själv kunde producera fick man byta till sig i Röros eller någon annan stans. Förutom att korna och getterna skulle förse den egna familjen med mjölk och ost skulle de också producera ett överskott av framför allt smör som sedan kunde bytas mot andra varor. Det gällde alltså att ha så mycket kreatur på gården som möjligt. Men vintern är lång i fjällen och djuren skulle hållas med mat under hela den långa vintern. Mycket arbete gick ut på att finna slåttermarker utefter åar och på myrar. Mossa samlades, liksom björkris.

Självhushållning – Jag citerar Tomas Ljung i boken ”Ödebygdsminnen”. ”Ingen kan någonsin helt försörja sig på vad omgivningen ger… Han behöver därför åstadkomma en överproduktion som kan omsättas i nödvändighetsartiklar som mjöl, salt och krut eller lyxvaror som bröstsocker, snus eller Hoffmans droppar. Oavsett hur långt ut i ödemarken han drog fortsatte nybyggaren att vara en integrerad del av samhället….. Så länge man förde med sig fjällsmör, skinn och fågel till Röros spelade pengar en underordnad, för att inte säga obetydlig, roll. Alla var vana att räkna i skäftviskor, vadmal eller mårdskinn då man skulle handla salt, mjöl, socker, såpa och tobak. ”

För en fjällbondes överlevnad var boskapsskötseln det primära. Att odla säd var med få undantag ett hopplöst företag.  ” Eftersom fjällbonden inte odlade spannmål tvingades han byta eller köpa sig till allt mjöl och gryn. Den bytesvara som fjällbonden bäst kunde konkurrera med var smör. Fjällsmöret var en mycket eftertraktad handelsvara, som tillsammans med skinn och vilt bildade navet i fjällbygdens ekonomi……. Med normalsvenska småjordbruksmått mätt hade därför fjällgårdarna många djur. Om ett normalt småjordbruk vid slutet av 1800-talet höll tre-fyra kor och kanske tio getter, så var överallt längs fjällkedjan det dubbla regel och ibland särskilt vad gäller getterna – det tredubbla.” (Tomas Ljung, Ödebygdsminnen)

Vi kan läsa i häfdebeskrivningen för 1837 följande: ”beläget mellan fjellen, af ringa betydenhet till utsädet, mycket frostnämnd, hvarför Landtmätare och Godemän icke ansett den böra beräknas annat än som Hårdvalls eller Svaläng vid afvittringen. Bönderne härstädes, såväl som i Glöte, kunna knappast hvart 20:de år påräkna moget korn. Potatoes sättes också årligen och kan den något oftare mogna, hvarföre Boskapsskötseln, tillika med något husbehovsfiske, utgör den hufvudsakliga näringsgrenen för denna by.”

Slåttermarker

I en milsvid omkrets runt Lofsdalen upparbetades fäbodvallar. En del gårdar hade både två och tre vallar som man flyttade mellan under sommarhalvåret. Man insynade slåtterställen överallt där det kunde bärgas foder. Man slog myrarna, rönningarna (självvuxna ängar vid vattendrag) T.ex. Tuvrûninjen och Nyrûninjen vid Hônôvôssla.  På många ställen längs bäckar och åar kan man än idag se resterna av dammkonstruktioner. Dessa  hade man byggt för att få bättre skördar från de slåtterställen man hade utmed vattendragen. Detta gynnade tillväxten av starr. Man valde platser där den omgivande terrängen var gynnsam för detta.  Vanligtvis stängde man dammen runt midsommar och lät vattnet stå fram till några dagar innan slåttern. Man dämde inte för högt utan höjde succesivt vattennivån under sommaren.  Detta gynnade tillväxten av starr samtidigt som sly och mossa hölls tillbaka. Man kan förstå att det var mycket jobb att sköta dessa anläggningar. De låg ju dessutom omkring milen hemifrån. Det var kanske också en av anledningarna till att verksamheten upphörde.

I ”Ödebygdsminnen” av Tomas Ljung kan vi läsa att konstruktionen var enkel. I mindre bäckar gjorde man så att ”En överstock grävdes fast mellan strandbrinkarna och en enkel stenbank lades ut på botten, mot vilken klovor kilades fast.

Vidare läser vi: En något annorlunda form av dämning har sjödämningen varit, där man har byggt ett dämme vid utloppet av en tjärn eller mindre sjö som haft flacka och myrlänta stränder. Genom att höja vattenståndet i sjön har stora strandområden kunnat sättas under vatten. ………”

Tjärndammen är väl exempel en sådan sjödämning. När man stängde av ån nedanför ”tuvan” måste en ansenlig areal ha lagts under vatten. Det blev säkert åtskilliga lass hö som skulle dras hem på förjulsvintern.

Fler sådana dammanläggningar lever kvar i namnen: Långdammen och Rydammen i Tjônnvôssla. Govârldammen, Lilldammen och Olandersdammen i Hônôvôssla.

Man slog även i tjärnar. LillJohan berättar hur man i Tjärndammen vadade med iskallt vatten upp till midjan och slog sjögräs. Det var så kallt att man domnade bort, berättar han.

Bild Tjärndamskojan

Vid Tjärndammen fanns det inte tidgare någon koja att övernatta i utan man låg ute. Kojan vid Tjärndammen var tidigare ett stall som stod i Dalsvallen. Johan Åslund, den yngre, och Oskar Åslund i Strådalen flottade timmret nerför ån, nerifrån ån drogs det sedan upp på skaren med hjälp av häst och byggdes upp på nuvarande plats.  Han berättar att man förr slog hö överallt, på myrar, längs åar och varhelst det fanns vinterfoder att uppbringa.

Andra exempel på slåttermarker runt Åsvallen är: Härloken, där det växer ”hära/stagg”, ôrösta nere vid hônôvôssla, rûppelstrûmen också vid hônôvôssla, en annan ”rûppelstûm” ska enligt Manfred Åslund ha funnits i Kalsvôssla.

Det gällde att hålla en så stor besättning kreatur som möjligt för att kunna fylla släden med åtråvärda produkter när det var dags för den årliga marknadsfärden till Röros, tredje veckan i februari. Hade man det kunde man komma hem och fylla på förråden med mjöl, salt,tobak och annat som man inte kunde producera själv.

Annat foder

Förutom allt hö förbrukade en normalgård ungefär tjugo till trettio lass vitmossa. Varje gård hade sina bestämda mosstag. När höskörden var klar i slutet på september och det var mossovär var det dags att repa ihop vinterns behov av mossa. Vid Mikaeli skulle detta vara avklarat då den första snön kunde komma. Vitmossa samlades i stora högar som sedan kördes hem, även den på förjulsvintern.

Även bark och löv samlades in för att dryga ut kreatursfodret. Ibland byggde man lador för att förvara lövruskorna. Uppe i Svenpersåsen i närheten av Åsvallen fanns det ett lövhus, liksom förmodligen uppe i Lûvhushômmôr’n ovanför Lofsdalens by. Dessa lador var ofta glest hoptimmrade utan knutar. ”Man kilade in slanor mellan stockarna som blev ”lavar” som man sedan lade björkruskorna på”. Tomas Ljung

Man kokade också ”sörpa” av ”ömse” ingredienser. Den kunde innehålla agnar, halm, nässlor, rötter, bark av tall och asp, hackat granris och hästspillning. Kreaturen sköttes med stor kärlek och omsorg och enligt en 1700-talsobservatör matades mjölkkorna 7 gånger om dagen från kl. 3 på morgonen till kl. 8 på kvällen med halm, sörpa, hö, agnar mm.

”Skötseln och utfodringen av boskapen är däremot föremål för deras omsorg under årets alla tider. Avkastningen från kreaturen ger dem deras huvudsakliga utkomst och ersätter till en del vad det för åkerbruk olämpliga landet kan ge. Man tar fel om man tror att dessa människor under sådana omständigheter är olyckliga. De känner nämligen inte till några andra behov än sådana som det nästan aldrig är dem omöjligt att uppfylla. Förklaringen är landets höga läge och de stora avstånden mellan byarna. Det gör att djursjukdomar inte så lätt kan beröva dem kreaturen. För svältdöden är de tämligen säkra.”

/Schmidt/

”Ur 1842 avvittringsprotokoll för Lofsdalen; ”Wid denna by födas vanligen 7 hästar, 2 oxar, 64 kor, 40 ungnöt samt 166 får och getter.” (vid denna tid fanns ca 6 gårdar i byn)

Vi kan också läsa ur ”Häfdebeskrivning för 1837” att Erik Olofsson ”Ne på Näsan” höll sig med 2 hästar, 15 kor, 7 ungnöt, 20 får och 12 getter.//Lofsdalsboken//

En intressant dokumentation av gamla namn på vägar och slåttermarker kan du läsa om under; ”Dokumentation av ortnamn på Lillhärjåbygget”

Potatisen

Det sägs att det var några soldater placerade i Tännäs som under ofredsåren 1808-1809 var först med att stoppa ner mirakelknölen i den härjedalska jorden. Potatisen var inte lika känslig för frost som säden och blev så småningom ett mycket viktig för den härjedalska mathushållningen. Få grödor torde ha odlats med sådan kärlek som potatisen. Lätt var det inte med den heller. Den ville gärna frysa och man fick ägna mycken omsorg att finna de rätta platserna där det var minst risk att den skulle tas av nattfrosten. Det var ingen idé att sätta den förrän strax före midsommar för att den skulle inte skulle behöva uppleva den obligatoriska midsommarfrosten. Potatisåkrar har förutom hemma vid gårdarna funnits på Sömlingåsen och Kvarnåsen, i Stenåkerbacken och i Lövhushammaren.

Johan Åslund nu 95 år (2014) får gestalta kärleken till potatisen. Fortfarande ska potatisen i jorden varje år och den bevakas med stor omsorg tills den är klar för upptagning.

Säd och mjöl

Kvarn fanns det i  ”kvônnbätjen” och ”kvônnån”. Det har väl knappast förekommit någon odling av säd i Lofsdalen utan kvarnarna var till för att mala  säd som man  fört med sig hem vid  sina forbonderesor.

Jakten

Vid sidan av smöret var ripa det viktigaste man förde med sig på sin färd till Röros. Skinn  var en annan viktig bytesvara på ”marsjtjen” i Röros. För ett fint mårdskinn kunnde man på 30-talet få 300 kronor i Röros.

1827 fångades den sista bävern i Linsells socken med nät i Sömlingån. Den hade tidigare varit ett mycket viktigt jaktbyte vilket var orsak till att den utrotades. Den jagades med nät som spändes över vattendragen. Även mjärde brukades.

Gammalt betalades ett bäverskinn bättre än både björn, varg och älg. Ännu lönsammare var bävergället som var en dundermedicin som kunde bota det mesta. I ett latinsk verk, Castrologica, på 1700-talet finns recept på över 200 användningsområden för bävergället, några exempel är mot feber, tandvärk, magproblem, kramplösande och epilepsi. Det kan inte uteslutas att det verkligen hade farmakologisk effekt förutom den rent psykologiska. Bävergället innehåller över 75 olika kemiska komponenter, varav vissa är desinficerande, andra bakteriehämmande och vissa stimulerar blodtillströmningen till huden.

I mitten på 1800-talet kunde man få fem riksdaler för ett fint bäverskinn, för bävergället från samma bäver kunde man få mellan hundra och fyrahundra riksdaller, beroende på mängden. Priset i Sverige för 15,5 gram var 4-7 riksdaler – vilket kan jämföras med 3 riksdaler som en dräng hade som årslön!

Ett annat mycket viktigt villebråd var vildrenen. Ett av de sista platserna där det fanns vildren var fjällen söder om Lofsdalen. Sömlingshogna måste ha varit ett gott renviste. Sömmöl är , som tidigare nämnts, det härjedalska namnet för renko. Kanske var trakten runt Sömlinghogna ett bra kalvningsland.

Sörvattenområdet var också ett eldorado för vildrensjakt. Innan man hade bosatt sig där kom man dit ända från Lillhärdal för att jaga ren. Där finns fångstgropssystem med flera hundra gropar som kan ha börjat grävas redan under stenåldern.

 

Kyrka

Ursprungligen tillhörde Lofsdalen Lillhärdals socken men någon gång kring sekelskiftet 1600/1700 flyttades man över till Svegs socken. Det var fortfarande minst lika lång väg till kyrkan. Ingen lätt sak på dåtidens vägar. År 1734 framförde allmogen i Linsell, Glöte och Lofsdalen en begäran att pga. den långa och svåra kyrkvägen till Sveg få bygga ett eget kapell.

Vägar

De äldsta färdlederna genom Härjedalen gick efter Ljusnan från Hälsingland och Romboleden från Dalarna. De fortsatte sedan  genom fjällpassen in i Norge. Där det inte gick att ro, drog man båtarna. En sådan plats är ”Linsellsborren” vilket ska betyda ”där de bar båtarna”.

Men det kom nya tider. Härjedalen hade nyligen blivit svenskt och man ville knyta ihop landskapet med det övriga Sverige. Dessutom planerade kung Karl XI att göra en resa genom provinsen.

På landstinget i Sveg 1683 ålades härjedalingarna att under 1683-84 anlägga väg från Kårböle via Älvros, Linsell på norra sidan av Ljusnan till Hede. Enligt Karl XI:s skrivelse den 22/2 1686 skulle vägen ”lagas till en brädd av 4à 5 alnar och så jämna, att vagnar kunde föras fram därpå”. Det var ett gigantiskt vägbygge de fåtaliga härjedalingarna blev ålagda att utföra med primitiva redskap, ett vägbygge som kom att ta generationer.

Dock slapp kungen att på sin resa åka de 365 backarnas krokväg från Ransjö till Hedeviken, som fanns kvar till slutet av 1950-talet. Han åkte båt nämnda sträcka för att sedan fortsätta till häst.

År 1750 färdigställdes bro över Ljusnan vid Linsell dock utan någon vidare medverkan av ”Glötingar och Lofsdölar”. Bron belades med bom och lås och lofsdalingar och glötingar fick betala vägtull för att komma över. Du kan läsa mer om bron och fortsatta vägförhållanden här.

År 1767 kan vi få en liten bild av den urusla kyrkvägen mellan Lofsdalen och Linsell. Det var en klövjestig och när Lofsdalingar och Glötebor skulle bege sig på handelsresor ut till kusten hyrde de kärror av Linsellsbönderna. Lånet betalades med t.ex. en säck salt.

År 1880 börjar man bygga kärrväg, först till Glöte och följande år till Lofsdalen. Erik Modin som var präst i Linsell på 1890-talet berättar att denna väg var rent av livsfarlig att färdas på sommartid.

År 1901 får Glöte landsvägsförbindelse med Linsell medan det dröjer ända till 1931 innan Lofsdalen får landsvägen klar till Glöte. Däremot hade Lofsdalen ”redan” 1923 landsvägsförbindelse västerut mot Högvålen. Det är denna landsväg vi fortfarande åker omkring på även om den har förbättrats genom åren.

Skogen

Hur Härjedalingen kallar skogen beror på hur han för tillfället tänker använda den. Ska han plocka bär ska han ut i ”bärskog”, är det skogshuggning på gång är det ”timmeskog”. Mossplockning, ”mossoskog” etc. Det ligger i härjedalingens natur att ha en personlig relation till skogen och marken man vistas i.

Skogen var betesmark, skafferi, fodermark samt ämnes och virkesförråd. Man var ständigt på spaning efter ämnesträ. Yxskaft och jåorv, klövjesadlar, bogträn och skaklar, dörrhandtag och krokar, takstolar, grötslevar och båtkölar – allt detta krävde virke med speciella egenskaper och växtsätt. (Öbebygdsminnen av Tomas Ljung)

Ännu i början av 1800-talet vajade flerhundraåriga  stolta furor i  tämligen orörda härjedalska skogar. Skogarna var ”oändliga”. Här fanns obegränsade mängder byggnadsvirke till alla.

” Timmer var betydelsefullt för bönderna. I Härjedalen är nästan alla gamla hus byggda av timmer. De knuttimrade husen är landskapets kännemärke. I husen slösade man ofta med byggnadstimret. Man hade gott om timmer att välja mellan. Golven består ofta av en kluven stock, med rundningen kvar neråt. Till taktäckning kunde man använda kluvna unga träd, som lades på taknävret – det vattenavstötande lagret på taket.”

Ur boken ”Härjedalen”

Under 1700-talet ville man begränsa det slösaktiga användandet av skog, som det ovan nämnda klyvandet av hela stockar. Man började med kransågning för hand. Detta ersattes så småningom med vattendrivna sågar som byggdes i åar och bäckar. I Lofsdalen har det funnits ett antal sågar.

Ur skogarna hämtade man också ved som värmde gott under många och långa smällkalla vinterkvällar. De flesta bruksföremålen tillverkades också i trä, oftast framför brasan under den mörka delen av året. I övrigt såg man inget större värde i de väldiga skogarna. Skogen var inte som idag uppdelad i skiften med enskilda ägare, den var en enda stor allmänning som brukades gemensamt av byns innevånare. Ibland kunde man tända eld på skogen för att förbättra betet för boskapen. Härjedalingarnas viktigaste resurs var ju boskapen.

Varhelst det fanns möjlighet  kunde byns gårdar ”insyna” ett slotterställe. Detta skedde under ordnade former och hade sin procedur och skulle stadfästas i sockenstämmor eller bysammankomster. Utifrån detta beräknades så ”storleken” på gården. Hemmanen storlek räknades i trög eller mantal och var inte ett ytmått, alltså ägde man inte en viss areal mark utan  detta var ett skattetal som beräknades efter hur många hölass en gård kunde insamla.

Under 1800-talet  genomfördes i Härjedalen två stora reformer gällande skogen  som på ett genomgripande sätt kom att förändra livet för befolknigen.  Härjedalen hade legat isolerat i flera hundra år, tidvis hårt sargat av krig. Gamla seder och bruk och ett ålderdomligt levnadssätt hade därigenom bevarats i byggderna.

1821 drog man  igång den första reformen, den s.k. avvittringen, som avsåg att ge de enskilda byarna en bestämd areal uträknad efter de skattetrög varje gård stod för. Huvudsyftet var att avgöra hur mycket mark som skulle ingå i varje by. Överloppsmark mellan byarna kunde då upplåtas för nybyggen. Avvittringen påbörjades i Lofsdalen genom att man sommaren 1837 genomförde ”Den för afvittringen nödiga och anbefalde mätning”

”Sedan Lofsdalens by fått sig tilldelade förestående ägor, uppkommer följande inom rågångarne belägne Öfverloppsmark Ca. Sörvattnet och Cb. Häggsberget, ……enligt 1842 års afvittrings delning.”

Under 1800-talets senare del genomfördes även i Härjedalen laga skifte som gav de enskilda hemmansägarna bestämda markarealer beroende på hur många skattetrög man innehade.  Markerna fick nu bestämda gränser.

Inte anade man ute i byarna att det låg något större värde i de väldiga skogarna. Men nere vid kusterna hade det under slutet av 1700-talet och 1800-talet vuxit fram en lönsam sågverksindustri och skogen runt dessa industrier började tryta. Man behövde se sig om efter mer skog. Man började tråna efter skog som låg högre upp efter Ljusnans dalgång. Såföll blicken på Härjedalen. Här fanns ofantliga arealer outnyttjad skog. Väldiga skogar av flerhundraåriga furor som bara stod och väntade på att bli nerhuggna. Inte hade bygdens befolkning trott att det skulle finnas något ekonomisk värde i de väldiga skogarna men snart började en ny doft sprida sig i granskogen. Det började lukta pengar.

I mitten av 1800-talet hade man gjort i ordning Ljusnan för flottning ända upp till Lofsåns utlopp.

En dag någon gång vid den tiden kom man även till Lofsdalen för att förhandla med innevånarna om att få köpa upp skog. Man måste ha varit angelägen, för resan var lång och vägarna urusla. Ja, det fanns ingen väg till Lofsdalen, bara en dålig ridstig. Erik Modin som reste här i slutet av 1800-talet sa att vägen var livsfarlig.

I alla fall kom man fram och samlade ”gubbarna” i byn. De tände på idén. Pengar började bli åtråvärda. Inte ens en avlägsen ödemarksby som Lofsdalen var oberörd av den tekniska utvecklingen.

Vi läser ur ”Ödebygdsminnen” av Tomas Ljung: ”Framemot 1880-talet hade dock industrialismen börjat bli kännbar även för ödebygdernas folk. Även om inte de växande städernas industrier lockade i första hand, så utövade det nya teknik- och produktionsinriktade samhället ett starkt tryck, som indirekt fick grundvalarna för det gamla livet att vittra bort. Industrierna drog åt sig folk, men spottade samtidigt ur sig nyttiga apparater, som på mirakulösa vis underlättade tillvaron för lanthushållets småfolk. Inom några få årtionden såg märkliga uppfinningar dagens ljus. Först kom kulbössan, järnspisen och timmersågen, sedan symaskinen, separatorn och slåttermaskinen, och sedan otaliga andra attiraljer som inom en generation skulle bli självklara nödvändighetsartiklar. För den som hade pengar.” 

Nu hade den nämnda avvittringen slutförts och skogen ägdes gemensamt av hela byn.

Den 13 juli 1864 skriver Lofsdalens bönder  under ett kontrakt.  De som skrev under var: Per Ersson ”Ne’ på Näsân”, Hans Jonasson, Jon Olofsson på ”Kusbahkken”, Erik Olofsson i ”OlErs”, Sven Olofsson ”väst i gå’ln” och Sven Johansson ”Ohpp på bahkka”

”Till Bergviks Sågverks Bolag eller dess rättsinnehafvare upplåta och försälja vi hemmansegare uti Lofsdalens by af Linsells kappellag, till afverkning under loppet af Femtio år härefter av vår gemensamma skog Tall och Gran å den trakt som inneslutes af Lofssjön å ena sidan samt vidare af följande derifrån utgående råmärken, neml: Från Lofssjöns södra sida efter rået mot Glöte, Fjetdalens, Häggbergets och Sörvattnets byar till det ställe der norra Stråån tager sin början och efter densamma till dess utlopp i Lofssjön….”. ”till alla de träd som numera hålla Elfva tum i topp åtta alnar från roten och som under avverkningsåren kunna växa till denna dimension….”.  Avverkningsrätten såldes till en summa av tretttiotusen riksdaler riksmynt.

Nu var det igång. Vid laga skifte blev de olika hemmannen ägare av sina egna marker. Lofsdalingarna lockades av pengarna som den ”värdelösa” skogen kunde ge. Vintertid fick man jobba åt bolagen med huggning och körning som genererade en liten slant. Mer och mer gjordes man beroende av pengahushållning även om det gamla jordbrukssamhället också levde kvar. Läs en ögonvittnesskildring från Härjedalen från tidigt 1900-tal.

Sant var nog att det hade varit svårt för byarnas bönder att själva exploatera skogen på den tiden, och ett visst ekonomiskt uppsving innebar säkert skogsindustrin för Härjedalen. Men nog kände sig många lurade på konfekten när pengabuntarna började ta slut och man såg sig fråntagna både skog och ibland även sina gårdar. Inte förstod markägarna skogens verkliga värde och skogsuppköparna var inga välgörare utan såg framför allt till sin egen och sina uppdraggivares väl. Intill denna dag får vi dras med konsekvenserna av dessa markaffärer och det finns nog inte många i Härjedalen som hyser några högre tankar om skogsbolagens framfart i landskapet.

En något förskönande skildring från 1931 av Ragnar Holmström kan du läsa här.

Myrmalm och smide

Härjedalingarna har varit kända för sitt fina smide vilket också finns uttryckt i dess landskapsvapen. Även i Lofsdalen fanns det gårdssmedjor på alla de ursprungliga gårdarna. ”Ohpp ma Bättja” finns en intakt smedja kvar. Malmen togs upp ur myrar för att sedan bearbetas och förädlas. ”Môlmtäkta” ovanför badplatsen liksom ”Môlmflon” ute vid Jönshåvägen minner om denna verksamhet. Mer ingående kan du läsa om detta här.

Nya tider

1900-talet innebar omvälvande förändringar även för en liten avlägsen fjällby som Lofsdalen. Ingen hade kunnat förutsäga vad som komma skulle. Förändringarna hade förstås redan börjat i och med utvecklingen i skogen från mitten av 1800-talet. Fram till dess hade det mesta kretsat kring boskapsskötsel, jakt och fiske. Detta var källan till levebrödet. Så om man behövde något annat; säd, tobak, tyg, salt etc var det bara att kämpa på och producera tillräckligt mycket smör, snara ripor etc fylla släden med dessa varor och dra till Röros där detta kunde omvandlas till sådant man själv inte kunde producera.

När nu skogen visade sig kunna alstra pengar både genom att man utförde dagsverken åt skogsbolagen vintertid och ”snabba cash” om man hade möjlighet att sälja mark öppnade det nya möjligheter.

Med skogsruschen kom också nya människor. Skogsarbetare från andra delar av landet med andra seder och tungomål. Ungefär här börjar bygdens befolkning lägga av sig sina gamla folkdräkter.

Det var ju inga stora pengar det handlade om men det gav i alla fall möjlighet att göra vissa investeringar. Boskapsskötseln fortsatte att vara den huvudsakliga källan för sitt levebröd.Man fortsatte slå sina slåttermarker, buföra till fäbodvallarna, tillverka många saker själva osv. Dagsverkena i skogen gjorde man ju på vintern.

I början på 1930-talet uppenbarade sig en ny källa till inkomst. Turister. De betalade en slant för att få bo i gårdarna, de köpte getost och annat av byborna.

Bild

Förändringarna kom smygande och ingen anade konsekvenserna. Fler och fler saker kunde man köpa i stället för att göra dem själv. Det blev glesare och glesare mellan forbonderesorna. Nu när man hade pengar kunde varorna fås på annat sätt. Det blev väl också svårare att få tid med forbonderesan som skulle ske i februari då både skogsarbetet och turisterna skulle skötas under samma tid. I byn öppnades också handelsbodar där man kunde köpa sina förnödenheter.

Fler och fler produkter kom ut på marknaden som underlättade livet. Först var det redskap för jordbruket och hushållet  som slåttermaskiner, separatorer, tyger och symaskiner. Dessa prylar kostade pengar som i sin tur krävde att man tjänade mer pengar.

BildJonas Åslund stoltserar vid sin hoj.

Snart ville de unga grabbarna gärna skaffa motorcykel. Sedan kom bilen osv. Utan att man märkte det blev man mer och mer beroende av att tjäna pengar och livet som bonde blev mer och mer en bisyssla som inte gav tillräcklig inkomst.

BildHär lyssnar man för första gången på radio.

När så andra världskriget var slut gick Sverige in i sin starkaste ekonomiska utveckling. Industrin blomstrade och ropade på arbetskraft. Ungdomen flyttade i allt stridare ström söderut till industriorterna. Man tyckte inte längre att det var värt att fortsätta slitet med djuren som ändå inte gav så många slantar. Förresten fick man ju betalt för att lägga ner och flytta till Västerås eller någon annan industriort. Kvar blev de äldre som fortsatte med korna så länge de orkade. Detta blev dödsstöten för det gamla sättet att leva.

Turisterna kommer

Vi låter denna berättelse illustreras av Erik och Karolinas gästbok från 1940-talet. Som många andra i byn upplät de sitt hem åt turisterna som kom till Lofsdalen. Det var nog ett välkommet tillskott i plånboken. Själva flyttade de ut i den på gården belägna sommarstugan.

Så kom 1900-talet och nya tider grydde. En ny källa till inkomst började uppenbara sig i form av stadsmänniskor från södra delarna av landet som sökte sig till fjällen för att idka friluftsliv. 1931 stod  den nya bilvägen klar och redan 1933 började dessa ”märkliga” människor komma. Det var gruppresor som anordnades av skidfrämjandet i Göteborg.

Förhållandena var enklast tänkbara. Det fanns varken elektricitet eller vatten indraget i husen. Först 1949 kom elektriciteten. Utedass och potta under sängen var vad som gällde.

BildErik Åslund med ”fullt lass”

Men gästerna togs emot med öppen famn av ortsbefolkningen och trots de enkla omständigheterna blev man förälskad i bygden och återkom år från år. Gästerna kom med tåg och buss och mottogs sedan nere vid byns skola (nuvarande turistbyrån). Där stod de bybor som skulle ta emot dem i sina hem. Det var nämligen så man bodde. Familjerna makade ihop sig och lät gästerna bo i sina stugor. För detta fick man 1 till 1,50kr/bädd och natt. Då ingick full service i form av lakan och handdukar, daglig bäddning och städning, bära in ved och vatten. När de hade rest skulle det ju förstås tvättas också. I takt med att ”kulorna” trillade in kunde man också byta ut de gamla träbottensängarna mot resårsängar. Som synes sov man gott även i dem.

 Solbacken

Mathushållningen bedrevs i någon av de större gårdarna i byn. Först var det Backmans gård (nuvarande Solbacken) som användes för ändamålet. 1941 köpte Ebba och Gottfrid Strandberg Backmans gård och gården omvandlades till pensionat. Man fortsatte inkvartera turister i byns gårdar.

Så här kunde det gå att åka nerför Hovärken med löparskidor innan det fanns skidbackar. Även Johan Åslund berättar om en sådan utförsfärd nerför Hovärken som slutade på samma sätt. ”Vi hade rent kunna slagit ihjäl oss” sa han.

Bild

Bild

Det fanns inga skidbackar i Lofsdalen på den tiden. Inte heller några preparerade längdskidspår. Spåren fick man göra själv. Hade man tur var man inte först. Ändå begav man sig ut på långa skidfärder. Endagarsturer men också flerdagarsturer med övernattning i gårdar på vägen. En tur som nämns i Lofsdalsboken; Lofsdalen – Storfjäten – Lillfjäten – Hågådalen – Lofsdalen, måste röra sig om 7-8 mil.

Solen sken och man hade roligt trots de primitiva förhållandena.

Det Lofsdalen man kom till under 1930 och 40-talet var en helt annan än dagens turister kommer till. Fortfarande var det kor och getter i alla gårdar och fäbodvallarna brukades överallt. Inget var ”turistanpassat” utan man fick ta det som det var och det var väl det som var charmen.

 

 

 

 

 

Du kan läsa en längre skildring från den här tiden i Lofsdaleboken.

Lofs

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Stefan Åslund