Dikt på härjedalsmål

Den här dikten är skriven av någon som presenterar sig som ”gôrtjûlpen” någon gång i början på nittonhundratalet. Det är inte lofsdalsmål men något närstående mål. Dikten fångar livet i Härjedalen på den tiden på ett härligt och humoristiskt sätt. Dikten är återgiven så som den är skriven i ”Jämten 1921”

På bârfrea i gåla ute vi skojen

dârmâ vägskjele dâr ‘n ligg snöplojen

såt jä ô tänkte: dä finns myttje i live,

sûm jä hör ô sir ô skâ freste beskrive.

Stuggo sopâs,  sô damme rûk mâ ‘n lime;

gammelgûbben sett no ô hûrgle i krime;

mora sjôl ha no aljti myttje tä jârâ,

utûm dä ha a fått ‘n onge tä bârâ.

Dârpå tjels-jônnân hång pälgryta i hôdda,

dä som va i ‘n kokâ smått dârmâ brôdda, ‘n pûssûkâr, ‘n fâttig stackâr, kûm smättân.

hanj va no suljtin, menj dûm bû tä ô mättân.

Innji stuggo dä går ‘n liljspök i tussâ

gjord tå fetjâ. Hânj mûmla ”fânt â ô fussâ”,

hânj tôlô no lytt, sô jä hûrde int bätter,

menj dûm vart fäjjin – va full gla e gonätter.

‘N dôlôkâr, sûm hûll på kûlû vi lotjen,

hadde skjinjmagde för tä int slite brotjen.

Dä syns e ku, sûm sätt opp rompa ô rûte,

ä full trule dä nûn i bya eg nûte.

Byarbônna hörs tôlô wäljt utmâ tjônna,

ä otrötne ô frukte aljti för bjônna,

dûm fär ô vôdô ô täg gädda ma snûrû,

häll sätt på mârsk ô freste firstje små-ôrô.

Dä kom ‘n kâr, dä va ‘n gômmôl tjänjonge,

sûm skull jôlpe dûm läjje på i ‘n donge.

Dûm hûll på mûckû, tjûrde ut lite dynje,

för nemâ myra väx bâriddele lynje.

Sônô-kûno va ut på täktn ô rôkô,

gûbben blistre ô stött opp hôl för ‘n krôkô,

to hässjebunâ undi lûûn på gåla,

drog ‘n mâssä ô sätte opp ‘n på swåla.

Gammelstrettjen sett nepå bäntja ô struje

ätte jäntûm, sûm hörs trallere ô huje.

Dä va no ûmme, liksûm ånger hânj tjände,

menj u lûmmen hânj tog opp pipa ô tände

‘N bolagskâr, sûm vilde smetje e kwinje,

skull int ha gjort dä – hânj feck på tutn tå hinje,

ho flöggde tä a, vart sint ô skrek: ”hûcke fä,

hâssimâra sô gôrorälejen du ä!”

Gûrgân trötö, menj enj ha tongle ô rämje,

gammelbûtjen dûm fäkte på ô skâ tämje;

dâri bättja ä vatjne knaft sô dä sälle,

skjörân skratte, ja jussûm âljt vo sô lelle.

Tälltjycksa titte – ä no âljti nyfitja;

spänjfuggeln, hûtjen, to ‘n tjûlp utmâ vitja;

fûrûlusa ho sett ô ryttje på stuven,

ô ettermûrân krur no fuljt dâri tuven.

På en stûvvûr dä sett ‘n tedûr ô lûske,

e röj ligg bortmâ i e sânngrop ô pûske,

e orsn ströddes tå ‘n hund mâ ‘n hârâ,

‘n râmâlj hörs från fullje grälsjuke kârâ.

Sesselsjiten sett no ô spâlâ om mönân.

Utpå gåla dâr krafse hônôn ô hönân.

Hästân stampe i stâlja, homre ô knäjje.

Blörûe jônne ge smen fôrm mâ e släjje.

Vônd ä waffsân ô sûrre just frâmför ûgûm;

nûggre först jâ kom no mâ hö ut i bûgûm;

ekôn kute imilja tälljûm ô smattre;

dâri rûja går tam e änder ô snattre.

‘N kångrôvô ha gjort e nät för tä fånge

mygg ô flûgûr, ja slickedan få’n månge.

Tjwo gûrgongâ kom mâ e tjârr, sûm dûm skuve

ô skrämme ‘n musjyryl ne i e tuve.

Småsvâdân ä le ô bit sä fast i skjinje,

dä vart ‘n knul sûm dä ho viri ‘n finje.

Dä ä gôtt e vär, fefferändân dûm ferre

ô skjinjvänjen fär sagt ûm kwäldân ô skerre.

Ringjilja spring ô flucke kusâ på åkrûm,

gôrtjûlpstygglingân sett ô tjakle mâ kråkûm.

Sola skjin ô dä flög no månge örsnildrâ.

Oppå fjösjelja ha dûm musfôlja gildrâ.

Dä ä vârst ô bli myttje avåt, sûm plåge

tjyr ô hästâ. Vi väjen dârpå e låge

ligg en långkuse, sûm ä sinju ô wäse.

Hun ha kûm åt ô ligg på mârstjen ô häse.

Där ne på täktn dûm tule på ô skâ plöje.

Dä bli full ovär för fôrsn börje ô söje.

Utpå floa står dä e flurut e trônô.

Flûg dä ‘n fuggel, häll vô va dä sûm dûnû?

Nä, dä bläs ô går store bûrâ på sjöa;

hagle piske – dä fär full illje mâ gröa,

A mor täg vasskrokân, vattjn går a ô hämte,

tjävje ûsskon, menj bli sô iljtmâ – dä klämte!

Dä brinj i bya, fôltje kute ô strättje

dit mâ vassbyttâ för tä fösötje slättje.

Iljkipple ä dä då eldn härje ô hârske,

lemne ätte sä bâre brândâ ô fârske.

Dä kom opp regnmôln, stôrmen häll på ô logne,

ô åkerbon hânj dûndre just då dä ljongne,

regne ströme, ja, dä rent sô dä skwôlô,

ô oppi skyn dä bâre brôkô ô smôlô.

D’ä no dûvle, menj länje kânj dä int rättje,

eldn i bya går de lett no tä slättje;

oväre fär ô sola skjin ått ô vârme;

bröms ô flûgûr dûm börje rea ô swârme.

Jä slute no mâ skriverie sô länje

ô glale pänna jä på bole no slänje.

I härjôdalska delvis minje jä mistâ;

dö jett ursäkte mine messtag ô bristâ!

Gôrtjûlpen.

Om Stefan Åslund